Jag kallar många av mina metoder för andlig utveckling och det är faktiskt ett resultat jag ser av de olika metoderna. Problemet i Sverige överlag är att vi blandar ihop metoder och andlighet. En metod är ju ett praktiskt sätt att göra något på för att sedan få ett resultat. Vilket resultatet blir kan vi egentligen inte säga eftersom det ligger i varje människas egna värld att uppleva.

Andlighet i Sverige har blivit trollbord, spåkulor, spålinjer och för mig är det inte andlighet utan metoder för att nå vissa resultat. Därför motsäger jag mig att man inte kallar det vägledning istället vilket det är. Om man inte vill påverka och bestämma över andra människors verklighet förstås då kan man ju spå och göra spådomar. Jag upplever det som skrämmande att människor söker sig till spådomar istället för vägledning och hjälp i svåra situationer. Det mest allvarliga är tycker jag att spådomar och vägledning ska definiera om människor ska skilja sig, vad de ska tycka om människor i omgivningen, att de får bekräftelser på att de är utsatta för andra människors energier. Istället för att bygga upp människor.

Andlighet var det

Kyrkan har andlighet och där ber vi till högre väsen och varelser som Jesus och Gud ibland också Moder Maria. Vad kyrkan vill förmedla är på något sätt styrka, hopp och en tro på att det finns något bättre i svåra tider och lidande. Det man inom kyrkan inte lär ut det är hur människor ska hitta kraften och svaren inom sig själva. Den andliga aspekten blir då att vända sig till andra som har en högre kunskap fast den kunskapen finns inom oss människor. Istället borde tycker jag kyrka och andliga institutioner som förmedlar budskap från Gud , Jesus och apostlar istället hjälpa människor att lyssna och finna svaren själva. Andlighet ställs mot högre och lägre människor och väsen. Och sant är det ju för ser man på jorden och hur det fungerar i många länder så är människorna fortfarande vildar och då behöver vi nog en andlighet för att klara dagen. Är religioner andlighet? Eller är det metoder?

Andlighet för mig är inte änglar, inte meditation, inte andra sidan, inte andra dimensioner, andlighet för mig är mitt sätt att förhålla mig till livet.

Jag kan stå på ett berg, sitta vid ett vattendrag, möta en sann människa, läsa en bra bok, få en bra insikt som ger en känsla av fördjupad kunskap och insikt – det är andlighet för mig.

Andlighet idag har blivit olika små metoder som inte kallas vid sitt namn utan anges som ”andlighet” vilket innebär att människor förväntar sig att andliga människor ska vara snälla, vänliga och tycka som de tycker utan motstånd.

Ordet andlighet står för fromhet, helighet, mysticism, kyrklighet och därför anses en människa som arbetar med olika självutvecklingsmetoder som andlig. Människor är inte extra snälla, fromma eller heliga för att de arbetar med olika metoder som kallas andliga.

Det är viktigt att välja rätt metod för annars leder det inte till en större inre kunskap utan en mindre

Detta ser jag om och om igen att metoder som man sätter andlig stämpel på blir rena, perfekta och godkända för ordet andlighet läggs till. Fast det blir en falsk bild egentligen eftersom andlighet är en känsla inom oss av något mer och större. Det får oss att närma oss det okända och det vi inte känner till.

Kanske kan vi då kalla änglakort för andliga!

Vilseleder vi oss själva när vi inte säger att änglakort är en metod för självutveckling? Hur tycker du vi ska använda ordet andlighet och vad är det egentligen? Dela gärna dina tankar.

Solkarina //

Här hittar du kursbeskrivningen på esoterisk rådgivare och dimensionellt medium

På Instagram

Sann Essens och änglamedvetande

Dela gärna detta:
Följ mig på: